alvoorhees

Värsta dagen någonsin...

 

Tänk att denna dagen, en helt vanlig dag, har städat, tittat på film, skrattat och allt möjligt! Ändå skulle det vara nödvändigt att åka ut på denna himla cykelturen. Att bara från att en halvminut sen skrattat och skämtat med dig, till att inte veta om jag någonsin skulle få skratta, skämta, prata med dig. 

 

Att se dig ligga där i diket och rycka och krampa, låta nästan omänskligt och blod överallt. Att försöka hålla i dig och få dig att svara! Men inte få något svar...

 

Jag vet inte hur jag lyckades att samla tankarna och ringa 112, för jag började med att skriva 911... jag antar att det berodde på min kärlek till dig, älskade syster... allt jag tänkte va "du får inte försvinna, du FÅR INTE"... och att veta att du var någon helt annanstanns var hemskt...

 

Tack och lov att jag fick hjälp, och tack och lov att alla ambulansmän var så snälla och lugnande... för så jag grät trodde jag aldrig inte jag kunde gråta... och tack till den vänliga gubben och hans son i väntrummet som tröstade mig. jag hoppas med hela mitt hjärta att din fru överlever...

 

Idag kan jag ställa frågan "vad fanns Gud? hur kunde han låta detta hända?" men istället känner jag "tack Gud att du fanns med, och gav Fanny en andra chans, att hon klarade sig utan inre blödningar"... och jag hoppas att det fortsätter stabilt under natten!

 

Hemska bilder spelas upp i mitt huvud och jag kommer aldrig bli som förut igen... 

 

men en sak är säker...

 

!